Culture Club recenserar: Maktens män

Maktens Män (Ides of March), USA, 2011
Regi: George Clooney
Manus: George Clooney och Grant Heslov
Medverkande: Ryan Gosling, Evan Rachel Wood, Philip Seymour Hoffman m fl.

George Clooney har hunnit passera de femtio, de berömda grå tinningarna har hunnit bli väldans gråa och det är över 15 år sedan som han krossade våra hjärtan och lämnade "Cityakutens" gröna korridorer och kom att bli en av USA:s mest inflytelserika skådespelare/regissörer. Maktens män är Clooneys fjärde film som regissör, och hans hittills bästa. Det är en film om det manipulativa maktspel som äger rum inom den amerikanska politiken. I centrum står Stephen (Ryan Gosling), en ung och talangfull presstalesman som gör allt för att Guvenör Morris (Clooney) ska bli vald till demokratisk presidentkandidat.

Gosling, som tidigare mest varit känd som flickfavorit med sexpack efter filmer som "Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta" och "Blue Valentine", har i år fått sitt stora creddiga genombrott med en huvudroll här såväl som i den kommande snackisen "Drive". I mindre roller syns storheter som Philip Seymour Hoffman (Magnolia), Marisa Tomei (The Wrestler) och Paul Giamatti (Sideways). Maktens män lyckas trots ett långsamt tempo hålla intresset och spänningen uppe, och ger en trovärdig inblick i det smutsiga spelet bakom politiska valkampanjer.        

Freddie Wadling tolkar Bond

Om man bortser från sommarpratet i sommras där vi bara pallade med att lyssna på de första fem minuterna innan skämsfaktorn blev outhärdlig så gillar Culture Club generellt Freddie Wadling. Hans tolkning av "Blott en dag" är magisk! Nu har herr Wadling alltså tagit sig an att tolka Bond-låtar på en ny platta. Kan inte bestämma mig om det känns som en flipp eller flopp? Lyssna själv på smakprovet på DN.se..

Culture Club listar: 5 dokumentärer

- Bowling for Columbine
av Michael Moore, Kanada/USA, 2002. Dokumentär om high school-masskern i Columbine och de amerikanska vapenlagarna som blev Moores stora genombrott som en av USA:s främsta provokatörer och samhällskritiker.
 
- The Friedmans
av Andrew Jarecki, USA, 2003. Allt börjar med ett barnkalas där dokumentärfilmaren möter en clown som visar sig vara en av sönerna i den ökända familjen Friedmans. På ytan var det den perfekta amerikanska familjen, men med en mörk hemlighet. 

- Man on wire
av James Marsh, UK/USA 2008. En film om en ung mans promenad på lina mellan världens två högsta byggnader, tvillingtornen i New York, år 1974.

- Grizzly Man
av Werner Herzog, USA, 2005. En galen man är galen i vildmarken, och särskillt i grizzlybjörnar. Hans kall i livet är att skydda dessa livsfarliga djur från....  ja, vad egentligen?

- King of Kong
av Seth Gordon, USA, 2007. Världsrekordet i tv-spelet Donkey Kong har inte slagits sedan 80-talet. Nördarnas kamp är smutsig och full av fula knep!

Culture Club på semester!

Äventyr väntar på andra sidan Atlanten. Mer om det går att läsa på Resan till Amerika - andra sommaren.

På återseende.

Rule Britannia!

Vi har just slukat den brittiska serien Downton Abbey som gick på SVT under våren. Sju en-timmesavsnitt som utspelar sig på godset Downton Abbey tidigt 1910-tal. Där får vi följa de dagliga arbetet och intrigerna bland såväl tjänstefolk som godsägarfamiljen. På övervåningen kretsar mycket kring vem som ska ta över godset då det saknas en manlig arvinge. Det finns många likheter med miniserien av Stolthet och Fördom från 1995, vilket bara det måste ses som ett själ att se serien!

Inväntar med spänning nästa säsong, men som enligt ryktet tyvärr kan dröja!       

Baseball - bäst på film!

I ärlighetens namn är baseball en ganska tråkig och krånglig sport att titta på live, men annat är det på film! Baseballfilmer tillhör en minst sagt populär genre i det stora baseballmeckat i väst, vilket även spritt sig till annars baseball-otokiga Sverige. Culture Club tipsar om tre riktiga barndomsfavoriter:

- Bull Durham (1988) - Kevin Costner spelar en åldrande baseballstjärna som flyttar till en småstad på den amerikanska landsbygden för att bli en spelande mentor åt stadens gryende stjärna, spelad av Tim Robbins. Någonstans däremellan blir det lite kärlekstrubbel med Susan Sarandon. 

- Tjejligan (1992) - Baseballfilmernas baseballfilm om världens första baseball-liga för kvinnor! Feel good så det förslår och en av "100 filmer du bör se".

- Rookie of the year (1993) - En pojke skadar armen och plötsligt har han en kastarm som ett proffs, något som en talangscout snart får nys om och värvar pojken till självaste Chicago Cubs. 

Retro-recensionen: Love Story (1970)

Vi kände oss extra romantiska härom kvällen och ville kolla in en kärleksfilm. Hittade en lista som det amerikanska filminstitutet gjorde år 2002 över de 100 bästa romantiska filmerna som gjorts i USA. Vi bestämde oss för att se nummer nio på listan: Love Story från 1970.

Oliver och Jenny är två studenter på Harvard som förälskar sig i varandra trots, eller kanske just på grund av, deras olika bakgrund. Jenny är dotter till en ensamstående bagare i ett av New Yorks slummigare kvarter, medans Olivers familj är av det förmögna slaget. Klassisk utgångspunkt för en kärlekshistoria, men vi vet redan från början att detta kommer få ett olyckligt slut - Jenny kommer att dö.

Vi gillar den! Vi gillar att filmen utspelar sig i Boston, Cape Cod och New York, samma områden som vi ska hänga i om någon månad. Vi gillar hur låten (Where Do I Begin?) Love Story används på ett snyggt sätt genom hela filmen. En låt som Shirley Bassey senare gjorde en känd version av, då med text! Se och gråt en skvätt.

Stockholms bästa bullar

1. Café Saturnus, Eriksbergsgatan 6, Östermalm. Franskt café med gigantiska kanelbullar som räcker för tre! En bulle värd att ta en omväg för, och när du ändå är i krokarna, slink in på Sture eller Zita för kvalitetsbio. Pris: 40 kr

2. Café Säby gård, Barkaby. Du får trängas med hästar, hundar och barn, men i gengäld får du stora och smöriga vaniljbullar direkt från plåten. Ta sedan en långpromenad i myllan och klappa en pålle eller två. Pris: 25 kr

3. Skansens bageri, Djurgården. Det spelar ingen roll om det är kylig höst eller varm sommar, backarna tar på energin och då behövs en rykande färsk kanelbulle att mumsa på. Självklart får men den i en stilfull brun papperspåse. Pris: 15 kr   

100 filmer du bör se: # 8 Into the wild

DVD-tips: Get Low

Efter ett tips lånades Get Low hem en sen helgkväll. En liten film som berättar historien om Felix Bush (Robert Duvall), en ökänd enstöring, som levt isolerad i sin stuga i skogen i 40 år. En dag bestämmer han sig för att annordna sin egen begravningsfest där deltagarna uppmuntras att delge sina skrönor om honom, samtidigt som de deltar i utlottningen av hans hus. Detta blir även Felixs chans att få berätta sin egen version av historian om sitt liv. Snyggt och fint i all sin enkelhet.

 

Never Let Me Go - Idyllisk dystopi

Ibland behövs inga stora medel för att berätta en stor historia. Att vara uppväxt med syftet att donera sina organ till cancersjuka britter kan vara en av de sämsta livslotterna man kan få. Trots det extrema temat berättas en stillsam och vacker historia med fingertoppskänsla.

Kathy, Tommy och Ruth växer upp på en internatskola på den engelska landsbygden. Året är 1978, men på skolan tycks tiden stannat någon gång på 40-talet. Dödliga sjukdomar som cancer är botade, och detta tack vare eleverna på Hailsham och andra liknande skolor runt om i landet. Dessa elever växer nämligen upp med ett enda syfte; att donera sina organ till andra människor. Efter 3-4 donationer är de "förbrukade" och dör vanligtvis innan de fyllt 30. Vi får följa de tre vännerna under uppväxtåren på Hailsham, som 18-åringar på idylliska "The Cottages" där de väntar på att börja donera och slutligen som vuxna då tiden är inne att fullfölja deras livsuppgift.

Kathy (Carey Mulligan) är kär i Tommy (Andrew Garfield) sedan tiden på Hailsham, och han i henne. Mellan dem står dock den avundsjuka Ruth (Keira Knightley), samt faktumet att tiden tillsammans är minst sagt begränsad. Det är en kärlekshistoria helt utan framtidsutsikter, men Kathy och Tommy vågar ändå hoppas att kärleken övervinner allt.

Utgångspunkten för detta drama med science-fiction-inslag är unikt och filmen skulle kunna skruvats upp ännu mer. Istället är det en väldigt nedtonad historia som resulterar i både en filosofiskt tänkvärd och emotionellt drabbande film. Carey Mulligan (An Education) är fullkomligt lysande som den behärskade och stabila Kathy och Culture Club är övertygade om att hon har en mycket lång och framgångsrik karriär framför sig. Andrew Garfield har vi gillat enda sedan hans genombrott i fantastiska Boy A. Tillsammans utgör de kanske Storbritanniens två mest lovande unga skådespelare idag!

Filmen ikläds ett vacker foto och coola men omoderna kläder och frisyrer som perfekt inramning. Filmen snuddar vid det högsta betyget, så ta och kolla in in Never let me go, gråt en skvätt, filosofera över ett glas rött och gillade du det du sett så kolla även in Children of men..    
______________________________

Never let me go
2011, Storbritannien, Drama
Regi: Mark Romanek
Medverkande: Carey Mulligan, Andrew Garfield, Keira Knightly m fl.

Kortfilm om robot som kan laga mat - bland annat

För er som är trötta på rymden, men fortfarande gillar stygga robotar som HAL 9000 kommer att uppskatta denna kortfilm skapad av irländaren Ruairi Robinson.

Filmen handlar om Alex som tröttnat på sina bråkande föräldrar och önskar sig robot-vännen Blinky. Efter att ha behandlats sadistiskt vill Blinky inte vara med och leka längre... Hela filmen finns att skåda nedan:




Elias Aupeix Persson

100 filmer du bör se: # 7 Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café

Culture Club listar: 5 favoritskådespelerskor

1. Meryl Streep - 62 årig amerikanska. Signum: Näsan. Utnämnd till den bästa nu levande filmskådespelerskan av flera amerikanska tidningar! Vi kan inte mer än hålla med. Dessutom är hon cool och feministisk privat! Favoritfilmerna är Deer Hunter, Broarna i Madison County, Mitt Afrika, Mamma Mia!, Tvivel och miniserien Angels in America. Antal Oscars: 2 (för Kramer mot Kramer - 1979 och Sophies Val - 1982) och innehar rekordet med 16 nomineringar (inkl vinsterna).

2. Cate Blanchett - 42 årig australiensiska. Signum: Hennes mörka röst! Rollen som lärarinnan som startar en sexuell relation med en minderårig elev i Notes on a Scandal (2006) är kanske den bästa rollprestationen hon gjort, men framförallt har hon en oerhörd bredd. Blanchett har spelat allt från Bob Dylan i Im not there till drottning i Elizabeth och alvprinsessa i Sagan om ringen-triologin. Antal Oscars: 1 (för The Aviator - 2004) och ytterligare 4 nomineringar.


3. Kate Winslet - 36 årig brittiska. Signum: Nakenscener! Slog igenom med dunder och brak i Titanic (1997), och har sedan dess, precis som motspelaren och nära vännen Leonardo Di Caprio, gått från klarhet till klarhet med filmer som t ex Eternal Sunshine of the spotless mind, Finding Neverland, Revolutionary Road och Little Children. Antal Oscars: 1 (för The Reader - 2008) och ytterligare 5 nomineringar

4. Juliette Binoche - 47 årig fransyska. Signum: Trikoloren. Filmvalen de senaste åren har inte varit klockrent, men vi gillar henne ändå. Särskilt i filmer som De älskade på Pont-Neuf, Frihet - den blå filmen och Den engelska patienten. Antal Oscars: 1 (för Den engelska patienten - 1997) och ytterligare 1 nominering.  

5. Julianne Moore - 51 årig brittiska. Signum: Sitt eldröda hår! Rolig och fräck privat, och en CV utöver det vanliga med roller i Magnolia, En enda man, The Big Lebowski, Children of men bara för att nämna några! Antal Oscars: 0, men nominerad vid 4 tillfällen.

James Franco on drugs?

Det här klippet sammanfattar James Francos hostning av Oscarsgalan

Black Swan - Dansa din djävul

Med filmer som som Requiem for a Dream och The Wrestler har Darren Aronofsky blivit en kraft att räkna med. Det jag älskar med honom är att han vill gå bortom det vanliga och istället visa oss något vi aldrig sett förut. Hans utflippade filosofiska film The Fountain är ett strålande exempel på det, även om den inte hör till mina favoriter. Med undantag för The Wrestler – som förvisso är mycket bra men inte nyskapande – så bjuder han hela tiden på någonting nytt. Black Swan är inget undantag.

Filmen handlar om Nina (Natalie Portman), en lika perfektionistisk som ensam balettdansös som lever en mycket mycket torftig tillvaro i New York. All vaken tid spenderar hon i danslokalerna eller hemma med sin kontrollerande mamma. Hennes balettkompani förbereder sig inför den stora premiären av Tjajkovskijs Svansjön – en av de klassiska baletterna. Konkurrensen om huvudrollen som den vita och svarta svanen är stenhård. Uttagningen sätter en enorm press på Nina och det är början på en ond spiral som bara kan leda till en kolapsad mental hälsa. Nina lider filmen igenom. Det finns tydligen inget gott som inte har något ont med sig - för trots att hon lyckas få rollen inbillar man sig aldrig att detta är en film som kan sluta lyckligt. Ninas vansinne stegrar i takt med att premiären närmar sig och när ridån går upp sitter man som på nålar. Balettvärlden känns mycket olustig och avskräckande i Aronofskys tappning, men trots det tror jag att det här är början på en uppgående trend för konstformen.

I Black Swan gör Natalie Portman en vansinnig fysisk transformation genom att gå ned 9 av sina 53 kilon för rollen samtidigt som hon lärde sig dansa balett som ett proffs (nåja, i mina otränade ögon i alla fall). Det här är en film som bättre än någon jag kan komma på gestaltar hur man självförvållat kan åsamka sig både fysisk och psykisk skada till den milda grad att man blir vansinnig. Vad Natalies fysiska förvandling beträffar har jag inte sett något liknande sedan The Machinist med kameleonten Christian Bale. Men det är inte bara Natalie som lider – under filmens gång påverkar den även mig både fysiskt och psykiskt. Hon var väl värd sin Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och i ärlighetens namn var det ingen annan som egentligen var ens i närheten av att få den.

En bra thriller blandar gärna in element från skräck-genren och det gör Black Swan ofta och effektivt. Specialeffekterna är många och extremt välgjorda, i det avseendet att allt känns helt autentiskt. Att välja ett tema som först kändes taget från ingenstans (en thriller om balett!) och av det sedan göra en underbart vacker och drabbande parafras av Svansjön, i en film som kretsar om samma föreställning är fullständigt lysande. Black Swan inger aldrig hopp och är som ett slag i magen i en becksvart danslokal men trots det vill jag bara ha mer – mer film av Darren Aronofsky!

Elias Aupeix Persson

100 filmer du bör se: # 6 Blade Runner

Bok-tips: En dag av David Nicholls

Läste en bra bok härom veckan, eller snarare lyssnade på den: En dag! Den är från 2009 och är skriven av britten David Nicholls. Det en kärlekshistoria invävd bland livskriser, vägval och lite brittisk populärkultur. Att sammanfatta bokens handling får den att låta ganska banal och sliten, men låt er inte avskräckas!

Dexter och Emma spenderar en natt och en dag tillsammans efter att de båda tagit examen från Edinburgh College i slutet av 80-talet. Hon är vänstertjejen från arbetarklassen, och han den omåttligt populära killen från societeten. De är på många sätt varandras motpoler, men trots det (eller kanske just därför) växer det fram en stark, men inte helt okomplicerad, vänskap. Under 20 års tid får vi följa deras liv; ibland nära sammanvävda och andra gånger helt frånskilda varandra. Boken och dess osentimentala språk och pessimistiska livsåskådningar växte på mig, och jag var djupt bestört och tom när historien om Dex och Em nått sitt slut och allt var över.

Tydligen håller filmatiseringen på att spelas in i detta nu med Anne Hathaway (Djävulen bär Prada) och Jim Sturgess (An Education) i huvudrollerna. Jag känner mig skeptisk; det osar platt kärleksdrama lång väg.

Fanny Söderström

Culture Club listar: Topp 10 Oscarsvinnare

Av de filmer som vunnit en Oscar för bästa film är detta våra favoriter:

1. Forrest Gump (1994) av Robert Zemeckis

2. Schindler's list (1993) av Steven Spielberg 

3. Midnight Cowboy (1969) av John Schlesinger

4. Sagan om konungens återkomst (2003) av P Jackson 

5. Deer Hunter (1978) av Michael Cimino

6. Den engelska patienten (1996) av Anthony Mighella

7. No country for old men (2007) av Joel och Ethan Coen

8. Mitt Afrika (1985) av Sydney Pollack

9. Titanic (1997) av James Cameron

10. Gökboet (1975) av Milos Forman

Trivia
De filmer som belönats med flest Oscars är Ben-Hur (1959), Titanic och Sagan om konungens återkomst med 11 stycken vardera. Katharine Hepburn leder skådisligan med 4 Oscars, medan Meryl Streep leder nomineringsligan med 16 stycken.


.. och av de nominerade i år är detta våra favoriter:

Bästa film:
127 Timmar eller The King's Speech

Bästa kvinnliga huvudroll:
Michelle Williams i Blue Valentine

Bästa manliga huvudroll:
Jeff Bridges i True Grit eller Colin Firth i The King's Speech

Bästa kvinnliga biroll:

Hailee Steinfeld i True Grit

Bästa manliga biroll:

Christian Bale i The Fighter

Oscarsgala i natt - Culture Club kollar in Animal Kingdom och Blue Valentine



I natt är det dags för Oscarsgalan. Förutom Black Swan som vi vill spara tills den kommer på bio, är alla filmer i de stora kategorierna sedda. Igår sågs det australiensiska familje-kriminal-dramat Animal Kingdom som är nominerad till en Oscar (bästa kvinnliga biroll: Jacki Weaver). Filmen handlar om 18 åriga Josh som flyttar in hos sin manipulativa mormor (Weaver) och kriminella morbröder efter att hans mamma dött av en överdos. Filmen blev aldrig så smart och spännande som den försökte sig på att vara, och nomineringen känns tveksam då vi efter filmen var säkra på att det var den slemiga och psykiskt labila morbrodern ( som blivit nominerad. 

Vi hann även med att se det romantiska dramat Blue Valentine där Michelle Williams är nominerad för bästa kvinnliga huvudroll. Vi hatade Williams när hon spelade i ungdomsserien Dawson´s Creek, men hennes skådiskarriär har sedan dess gått spikrakt uppåt med filmer som Brokeback Mountain, Mammut och nu en klockren insats i Blue Valentine. Filmen handlar om Cindy (Williams) och Dean (Ryan Gosling från bl a Half Nelson), och deras kärleksrelation sett ur olika perioder av deras liv. Skådespeleriet är filmens behållning och kemin mellan Williams och Gosling är riktigt bra och naturlig. Dock blir de långa dialogscenerna emellanåt något för tunga och filmen tappar tempo. En stabil 3:a. Filmen har premiär på svenska biografer den 1 april. 

Gemensamt för båda dessa filmer är att de handlar om familjerelationer som trasas sönder av missbruk och kriminalitet. Något som känns igen även i tre andra nominerade filmer: Winter´s Bone, The Fighter och The Town.   

Christian Bale briljerar i oscarsnominerade The Fighter

Mickey (Mark Wahlberg) och Dicky (Christian Bale) är två bröder i en stor, white trash -familj där allt handlar om boxning. Ett filmteam följer storebrodern Dickey, som en gång vann på knock out över den legendariska boxaren Sugar Ray Leonard, men som nu tränar den yngre brodern Mickey. Hela familjen är engagerad och lever på Mickeys boxning, något som gör att pressen är stor på honom att boxas även om han vet att han kommer förlora och bli sönderslagen. En dag träffar han bartendern Charlene och blir förälskad, och börjar ifrågasätta om hans familj verkligen vill hans bästa..

Det råder oenighet hos Culture Club kring boxningsscenernas autentisitet. Ena halvan tyckte de kändes mycket verkliga och att Mark Wahlberg tycks kunna boxas på riktigt, medan andra halvan mest tyckte de petade på varandra och luftboxades. Även om detta är en film som handlar om boxning, så är det utanför ringen som den verkliga kampen pågår. Mickey slits mellan lojaliteten mot sin absurt stora och sektartade familj (Dickey i synnerhet), och att genom den nya flickvännens stöd för första gången i sitt liv se till sitt eget bästa. Filmens huvudroll är Mickey som spelas av Mark Wahlberg (Three Kings), men den handlar om hur han ständigt får stå i skuggan av sin bror spelad av Christian Bale (se ruta). Familjen tycks ständigt hoppas på Dickeys come back snarare än Mickeys genombrott. Bale är filmens absolut största behållning, och precis som Dickey gör i filmen, stjäl Bale hela showen som den sönderknarkade och manipulativa föredettingen! Det är hans förtjänst att filmen blir minnesvärd, och inte bara en film om boxning! Duktiga Amy Adams (Tvivel, Förtrollad) spelar den lite otacksamma rollen som flickvännen Charlene. Karaktären som bartendertjejen som möter den struliga killen och får honom att tänka klart har man väl sett tusen gånger förut?

Detta är regissören David O. Russel första film sedan Three Kings år 2000 då han, om ryktena stämmer, blev bannlyst i Hollywood sedan han hamnat i bråk och slagit till filmens stora stjärna George Clooney. The Fighter är nominerad till 7 Oscars; Bale såklart men även Adams och Melissa Leo (som spelar mamman) är alla birollsnominerade. Heja Christian!     

The Fighter, 2010
USA, Drama
Regi: David O. Russel
Medverkande: Mark Wahlberg, Christian Bale, Amy Adams, Melissa Leo m fl   

True Grit - med världens hårdaste 14-åring

Bröderna Coen är lätta att älska. De har en bredd som gör att man aldrig tröttnar på deras filmer samtidigt som de alltid har en skärpa som höjer sig över alla medelmåttor. De är också tillräckligt produktiva för att man ska slippa bli otålig. Deras senaste film True Grit är deras första västern och den gjorde mig inte besviken.

Filmen baseras på Charles Portis bok med samma namn från 1968 (Mod i barm på svenska). Ett år senare kom en filmatisering med John Wayne som dragplåster. Han vann både Golden Globe och Oscar för bästa manliga huvudroll.

Mattie Ross far har mördats av ynkryggen Tom Chaney (Josh Brolin). Hon är nu fast besluten att ställa honom inför rätta. Till sin hjälp tar hon traktens mest ökände rättskipare Rooster Cogburn (Jeff Bridges), en ärrad U.S. Marshal som sett bättre dagar. Rooster är fet, full och har 23 människors liv på sitt samvete - han är med andra ord perfekt för uppdraget. Under devisen ”min fiendes fiende är min vän” får även den självgoda Texas Rangern LaBoeuf (Matt Damon) hjälpa till i jakten. Precis som i deras nästan-västern No Country for Old Men är naturvyerna vackra, men fokus ligger inte på filmfotot (även om Roger Deakins gjort filmfotot till båda filmerna).

Dialogen är som vanligt något extra och en ren njutning att lyssna på. Och Rooster pratar mer än gärna. Faktum att den slitne revolvermannen, eller Jeff Bridges om man så vill, är så bra att filmen kanske fått ett lägre betyg utan honom. Bridges är visserligen typecastad om något, men han spelar verkligen rollen fullt ut och lever upp till beskrivningen av Rooster i filmoriginalet från 1969:

"Rooster Cogburn? I've heard some terrible things about him. He loves to pull a cork, i know that"

Men filmen är mer än bara Jeff Bridges. En av de stora styrkorna i Coenbrödernas filmer är rollsättnigen. Matt Damon var väl något av en chansning, men Hailee Steinfeld som tidigare bara gjort tonårsfilmer och reklamer är enastående. Hon och Jennifer Lawrence från Winter's Bone har båda slagit igenom under 2010 och det är troligt att de kommer ha en full kalender framöver. Tyvärr är Josh Brolin med väldigt lite, speciellt med tanke på senare tids framgångar med No Country for Old Men, W. (där han gör ett klockrent porträtt av George Bush) och Milk, men man kan ju inte få allt.

Det här är inte en film om hämnd eller rättvisa. Istället är det en stilstudie i envishet och om att få som man vill. Och ingen har en starkare vilja än Mattie Ross.

True Grit, 2010
Västern, USA

Regi: Joel och Ethan Coen
Medverkande: Jeff Bridges, Hailee Lawrence, Matt Damon, Josh Brolin m. fl.

Culture Club topp 5: Bröderna Coen

I fredags hade Joel och Ethan Coens nya westerndrama True Grit premiär på svenska biografer. Förväntningarna är höga då vi brukar gilla deras mer dramatiska, lite mörkare filmer. Culture Club passar på att lista de kultförklarade brödernas allra bästa filmer.

1. O brother where art thou? 2000, Odyessés-komedi. Med: George Clooney, John Turturro, John Goodman m fl

2. Millers Crossing 1990, Maffiafilm. Med: Gabriel Byrne, John Turturro, Steve Buscemi m fl

3. Burn after reading 2008, Spionkomedi. Med: George Clooney, Brad Pitt, Tilda Swinton, Frances McDormand, John Malkovich m fl

4. Fargo 1996, Insnöad thriller. Med: Frances McDormand, Peter Stormare, William H Macy, Steve Buscemi m fl

5. No country for old men 2007, Massmördar-thriller. Med: Javier Bardem, Josh Brolin, Tommy Lee Jones m fl










Andra filmer av bröderna Coen: Blood Simple 1984, Arizona Junior 1987, Barton Fink 1991, Strebern 1994, The Big Lebowski 1998, The Man Who Wasn't There 2001, Intolerable Cruelty 2003, The Ladykillers 2004, A Serious man 2009, True Grit 2010.

Fakta: Joel, född 1954, och Ethan, född 1957, är både manusförfattare och regissörer och har i Hollywood smeknamnet "the two headed director" då de alltid arbetar tillsammans. Joel Coen är gift med skådespelerskan Frances McDormand som medverkat i fem Coen-filmer. Andra välanlitade skådespelare är Steve Buscemi (6 filmer), Jon Politio (5 filmer), Johan Goodman (5 filmer), John Turturro (4 filmer) och George Clooney (3 filmer).

DVD-tips: Lesbisk romcom

The kids are all right, 2010
Romantisk drama/komedi, USA.
Regi: Lisa Cholodenko
Med: Annette Bening, Julianne Moore, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska m fl

Filmen handlar om en familj som bor i ett lugnt och välskött område i LA. Nic är en framgångsrik läkare, medan Jules är hemmafrun som just startat en liten trädgårdsfirma nu när de två barnen blivit tonåringar. Den typiska amerikanska kärnfamiljen.. nästan. Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore) är lesbiska, och barnen Joni och Lasers pappa är en anonym spermadonator. Det är sista sommarlovet innan Joni ska börja på college, och eftersom hon nu fyllt 18 år, har hon nu rätten att på egen hand söka upp pappan. Motvilligt viker hon sig för den yngre brodern Lasers övertalningasförsök, och utan att berätta för sina mammor, stämmer de träff med honom.

Filmen har belönats med 4 oscarsnomineringar, varav flera är för filmens skådelspelarinsatser. Det är just detta som får, den annars ganska typiska romcom-storyn, att lyfta och bli både rolig och engagerande. Framförallt är Annette Bening (American Beauty) toppen som den dominanta och kontrollerande Nic med en touch av alkoholproblem. Hon har lite samma coola vibbar och braiga humoristiska tajming som Meryl Streep! Julianne Moore (Mangnolia) har, precis som vanligt, en skön känsla kring sig och kan det där med att välja bra filmer. Bening och Moore har en väldigt bra kemi tillsammans, såväl som med barnen som spelas av Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) och Josh Hutcherson (Bron till Terabita). Mark Ruffalo (Shutter Island) syns i rollen som den bohemiska pappan, och passar väldigt bra.

En typiskt bra "kura upp dig i soffan en söndagskväll"-film med en dos kultur- och PK-poäng!

Andra sevärda filmer med Julianne Moore: 
Boogie Nights (1997), Big Lebowski (1998), Magnolia (1999), Timmarna (2002), Children of men (2006), En enda man (2009).

127 timmar - stenhård överlevnadsskildring

127 timmar är Danny Boyles (Slumdog Millionaire, Trainspotting) filmatisering av den verkliga historien om Aron Ralston, en amerikansk klättrare, som 2003 tvingas skära av sig sin egen arm efter att ha fastnat i en bergsskreva. Filmen har nominerats till sex stycken Oscars, bland annat Bästa film och Bästa manliga huvudroll.

Aron (James Franco) är en våghalsig, på gränsen till galen, ung man som lever för de kickar han får av att ständigt utmana sig själv genom diverse extremsporter som mountainbikeåkning och friklättring. Denna helg, precis som flesta andra, packar han sin ryggsäck och drar iväg för att klättra i Canyonland, Utah. När han är på väg att ta sig ned i den del av canyonen som kallas Blue John, lossnar en stor sten och Arons arm kilas fast mellan stenen och canyonväggen. Det är egentligen här som filmen verkligen börjar; de 127 plågsamma och ensamma timmarna i bergsskrevan innan Aron slutligen tar beslutet att skära av sig armen med hjälp av en slö fällkniv.

De klastrofobiska scenerna där Aron, likt MacGyver, försöker få loss stenblocket, talar och reflekterar in i sin videokamera eller försöker hushålla med det livsviktiga vattnet blandas med tillbakablickar och drömscener, som allt eftersom övergår till ångestfyllda fantasier och hallucinationer. Det var flera personer som reste sig upp och gick när de uppmärksammade scenerna av själva kapandet började, men den utgör  bara en liten del av filmen och känns nödvändig för att förstå den psykiska styrka som krävdes för att fatta ett sådant beslut. Filmen är plågsam och krävande att se på och efteråt är man helt utpumpad av anspänningen.

Filmen är inte bara intensivt spännande, utan även snygg och vacker. Dessutom är James Franco (Spiderman, Milk) klockren i rollen som Aron. Fotot och specialeffekterna är otroligt bra, och precis som Boyle brukar, är filmens klippning lite som i en musikvideo. Något som bidrar till den intensiva känslan i filmen på ett mestadels bra sett. Ibland blir drömsekvenserna lite för galna, minnena av en gammal flickvän något töntiga och för en gång skull hade det behövts ett riktigt utdraget och sliskigt slut med vacker stråkmusik för att få pusta ut! Men det är också det enda att klaga på. Närmre än såhär kommer man nog inte i att förstå vilka känslor Aron Ralstones måste fått utstå både fysiskt och psykiskt. Se den!


127 timmar, 2010, Drama, USA
Regi: Danny Boyle, Medverkande: James Franco mfl
Trivia: Filmens manus baseras på Aron Ralstones självbiografi Between a Rock and a Hard Place.

100 filmer du bör se: # 5 Tjejligan

Culture Club har sett: The Kings Speech

Årets plöjande av oscarsnominerade filmer har smugit igång med Winters Bone härom veckan och i helgen favorit-tippade The Kings Speech. Filmen har det där som brukar göra Oscarsjuryn galen - en framgångssaga där en underdog kämpar sig upp och besegrar hinder. Denna gång är det i form av den motvilliga och stammande Kung George VI av Storbritannien (nuvarande drottningens pappa). Lägg därtill en förstklassig skådespelarensamble med Colin Firth och Geoffrey Rush i täten och ni kan kan förstå varför filmen fått 12 oscarsnomineringar. Priserna har haglat över Firth i år och med två Oscarsnomineringar i rad (för En enda man förra året) tycks han vid 50 års ålder ha fått sitt välförtjänta genombrott som karaktärsskådespelare i det stora landet i väst. Han kan nog börja slipa på segertalet redan nu!

Det är en film om att möta sin rädslor vilket Firths karaktär gör då han går från att vara stammande prins utan ambitionen att regera till att tvingas krönas som kung av England, ett land på randen till ett andra världskrig. Han förväntas i denna svåra stund vara en stark och trygg landsfader med uppgift att inspirera nationen genom radiosända tal. Något som är omöjligt om han inte får bukt med sin grava stamning. Detta är även en historisk skildring av den brittiska kungafamiljen under 20- och 30-talet, men också en film om den unika vänskap som uppstod mellan kung George och hans talpedagog Lionel (Rush).

Utöver den utmärkta ensemblen gillade vi humorn, inomhusmiljöerna (tapet-orgasm) och hur de lyckades visa på stamnings komplexitet och orsaksförhållanden. Referenserna till Firths kultserie Stolhet och Fördom var något som inte undgick den besatta delen av Culture Club. Bland annat hade Firth en scen mot sin gamla S&F-flamma Jennifer Ehle. Man tackar! Kanske saknas den där riktiga upptrappningen för att hålla engagemanget uppe filmen igenom, i övrigt känns det dumt att klaga på ett fint hantverk som detta!


The Kings Speech, 2010
Drama, Storbritannien/Australien/USA
Regi: Tom Hooper
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Boham Carter, Guy Pearce mfl
                             

Ångrarna - årets svenska dokumentär

I förra veckan vann filmen Ångrarna en guldbagge för bästa dokumentär. En grå och slaskig Stockholmstisdag passade jag och en vän på att slinka in på Zitas matinévisning av filmen. Dokumentären handlar om två 60-åringar, Mikael och Orlando, som föddes som män, utförde ett könsbyte och levde som kvinnor i många år, för att sedan ångra sig och återgå till att leva som män.

Mikael och Orlando sammanfördes av regissören Marcus Lindeen och den 60 minuter långa filmen består till största del av deras semi-stage:ade samtal där de pratar om sina liv som transexuella och de lik- och olikheter som finns i deras historier. Det är en sorglig och tankeväckande film om två mycket trasiga och ensamma människor som tycks finna en samhörighet i detta möte. Regissören har även satt upp berättelsen som pjäs vilket lett till stor uppmärksamhet och fin kritik.  

En dag på Kulturhuset

Har inte varit på Kulturhuset sedan vi flyttade från Stockholm för 2 år sedan. Sedan dess har den något slitna kulturinstitutionen mitt i stan hunnit få sig ett ansiktslyft. De schackspelande gubbarna är kvar, Statsteatern och Café Panorama där man kan blicka ned över Plattan lika så. Entrén på bottenvåningen är dock helt ombyggd med ett nytt fik och musik-, tidnings- och bokbiblioteket är flyttat dit. Snyggt!

Utsikt från Café Panorama

Två utställningar var öppna. En fotoutställning av Tomoko Sawada där hon med sina porträtt av sig själv leker med stereotyper och sociala normer kring kvinnan i det japanska samhället, samt en humoristisk utställning om Israel/Palestina-konflikten av den palestinska videokonstnären Larissa Sansour. Bland annat har hon gjort en parafras på Kubricks 2001: ett rymdäventyr. Båda utställningarna kändes nytänkande, och var gratis, men inget att ta en omväg för!

Kulturhuset, Sergels Torg, Stockholm. Öppettider: Tis-Fre 11-19 och Lör-Sön 11-17.
Fem våningar med bl a av teaterscen, serietek och bibilotek, barer/restauranger/fik och en rad gallerier.          
   

100 filmer du bör se: # 4 Stolthet & Fördom

Winter's Bone - countrytrash på låg växel

Alla har vi fördomar om amerikanska trailertrash och rednecks. Multiplicera det med tio så hamnar du i närheten av Winter's Bone. Någonstans i Ozarkbergens skogar bor 17 åriga Ree tillsammans med sina två yngre syskon och deras sjuka mamma. I denna skogskåkstad är alla släkt med alla, och det enda alternativet till missbruk och tonårgraviditet tycks vara att gå med i armén. En dag kommer sheriffen till stugan och meddelar att Rees pappa är försvunnen, och om han inte dyker upp till rättegången veckan därpå kommer de att fråntas huset. Ree påbörjar sökandet efter sin far.

Bilden av Rees hemort känns orealistiskt mörk och isolerad från resten av världen, men har en verklig förlaga. Ozarkbergen är ett område i mellersta USA som kännetecknas av en vit trailertrash-kultur där både framställandet och missbruk av metamfetamin hör till vardagen. Med det i bakhuvudet blir filmen mer intressant och dokumentär, utan dessa förkunskaper kändes Winter's Bone mer som en ond saga i redneck-skrud.

 Den 20 åriga Jennifer Lawrence har fått mycket uppmärksamhet för sin roll som Ree, och härom dagen nominerades hon till en Oscar. Filmen utger sig för att vara en thriller, men saknar många gånger de riktiga spänningsmomenten. I slutänden känns den något lång och utdragen trots sina blyga 97 minuter. Vill du se RIKTIGT trashiga, fula och illasinnade hillbillys, se Winter's Bone. Fick du mersmak, se kusinen Frozen River från 2008. Är samhällsrealism-deluxe inget för dig, skippa båda!      

Oscarsnomineringarna är här!

Årets Oscarsnomineringar är släpta. The King´s Speech med Colin Firth i huvudrollen fick flest nomineringar, och CC-favoriten Hämnden är nominerad till en Oscar för bästa utländska film! Galan äger rum den 27 februari. Bara att börja plöja!

De nominerade är.. 

Bästa Film:

"Black Swan"

"The Fighter"

"Inception"

"The Kids Are All Right"
"The King's Speech"
"127 Hours"
"The Social Network"
"Toy Story 3"
"True Grit"
"Winter's Bone"

Bästa manliga skådespelare:

Colin Firth i "The King´s Speech"
Javier Bardem i "Biutiful"

Jeff Bridges i "True Grit"

Jesse Eisenberg i "The Social Network"
James Franco i "127 Hours"

Bästa manliga biroll:

Christian Bale i "The Fighter"

John Hawkes i "Winter's Bone"

Jeremy Renner i "The Town"

Mark Ruffalo i "The Kids Are All Right"
Geoffrey Rush i "The King's Speech"

Bästa kvinnliga skådespelare:
Annette Bening i "The Kids Are All Right"
Nicole Kidman i "Rabbit Hole"
Jennifer Lawrence i "Winter's Bone"
Natalie Portman i "Black Swan"
Michelle Williams i "Blue Valentine"

Bästa kvinnliga biroll:
Amy Adams i "The Fighter"
Helena Bonham Carter i "The King's Speech"
Hailee Steinfeld i "True Grit"
Jacki Weaver i "Animal Kingdom"

Bästa animerade film:
"How to Train Your Dragon"
"Toy Story 3"

"The Illusionist"

Bästa icke engelskspråkiga film:
"Biutiful", Mexico
"Dogtooth", Grekland
"Hämnden" ("In a Better World") Denmark
"Incendies", Kanada
"Outside the Law" (Hors-la-loi) Algeriet

Bästa regi:
David Fincher för "The Social network"
Tom Hooper för "The King's Speech
Darren Aronofsky för "Black Swan"
David O Russel för "The Fighter"
Joel och Ethan Cohen för "True Grit"

Ricky Gervais dissar Hollywood

Ricky Gervais, skaparen av The Office, har hamnat i blåsväder efter att ha skämtat om diverse Hollywoodkändisar i sin inledningsmonolog vid Golden Globe-galan härom veckan. Det var andra gången Gervais var värd för galan, och nu lär det tyvärr inte bli några flera. Go Ricky!

Dags för Guldbaggegalan

Ikväll är det Guldbaggegala på SVT1 - kl 20.00 med Petra Mede som programledare. Osedvanligt bra svenkt filmår har det varit, men det hela lär nog bli ganska ospännande. Svinalängorna lär kamma hem det mesta, med undantag för skådispriserna där jag tror på att Peter Dalle (Himlen är oskyldigt blå) får priset för årets manliga biroll och Bill Skarsgård (I rymden finns inga känslor) för årets manliga huvudroll. 

Om du vill vara en cool culture cat är det, av nomineringarna att dömma, tre filmer du ska se från det svenska filmåret 2010: växa upp-dramat Svinalängorna, asbergerskomedin I rymden finns inga känslor och ångestbomben Sebbe (som Culture Club tyvärr varit ocoola nog att inte se). Samtliga av de tre regissörerna är långfilmsdebutanter, medan en viss brittisk regissör som har en förkärlek för att ha frugan i huvudrollen, blev så upprörd att hans tredje film om en gård utplacerad i den svenska idyllen inte fick någon nominering att han (och frugan) bojkottar galan!

 

100 filmer du bör se: # 3 Stand by me

The Town - Affleck gör film om sin hemstad

Ett gäng killar från det ruffiga området Charlestown i Boston försörjer sig på att råna banker och värdetransporter. Deras ledare, Doug (Affleck), inleder en relation med en kvinna som arbetade på en av de rånade bankerna. Med FBI hack i häl och en relation full av lögner försöker Doug en gång för alla få ordning på sitt liv.

Ben Affleck slog igenom i Gus van Sants film Will Hunting från 1997 där han tillsammans med bästisen Matt Damon skådespelade och vann en Oscar för bästa manus. Sedan dess har han hunnit med en hel del halvdassiga filmer och en rad kändisflickvänner. The Town blir den andra filmen som Affleck regisserar, hans första var kriminalaren Gone Baby Gone från 2007. Då precis som nu har hans hemstad Boston en av huvudrollerna.

The Town tycks ha hämtat mycket inspiration av filmer som The Departed och Heat. Precis som dessa filmer är detta en bankrånar-film med djup, och inte bara massa pangpang, biljakter och välplanerade stötar (även om filmen bjuder på detta också). Underhållande, men med en alldeles för stereotyp och töntig FBI-agent spelad av Mad Men-stjärnan Jon Hamm.

The Town
Kriminalare, USA, 2010
Regi: Ben Affleck
Medverkande: Ben Affleck, Rebecca Hall, Jon Hamm, Jeremy Renner

Culture Club listar: Progg

1. Titanic

- Björn Afzelius & Michael Wiehe

2. Amerika

- Björn Afzelius 

3. Keops Pyramid
- Hoola Bandoola Band
4. Men bara om min älskade väntar - Nationalteatern
5. Hiroshima
- Björn Afzelius
6. Basin Street Blues 
- Michael Wiehe
7. Flickan och Kråkan
- Michael Wiehe
8. Barn av vår tid
- Nationalteatern
9. Fulla för kärlekens skull
- Eldkvarn
10. Den ena handen vet vad den andra gör - Blå tåget  

Trivia: Björn Afzelius och Michael Wiehe startade sitt samarbete med gruppen Hoola Bandoola Band. När Afzelius dog i lungcancer 1999 skrev Wiehe låten Den jag kunde va och framförde den på Afzelius begravning.