Culture Club listar: Topp 10 Oscarsvinnare

Av de filmer som vunnit en Oscar för bästa film är detta våra favoriter:

1. Forrest Gump (1994) av Robert Zemeckis

2. Schindler's list (1993) av Steven Spielberg 

3. Midnight Cowboy (1969) av John Schlesinger

4. Sagan om konungens återkomst (2003) av P Jackson 

5. Deer Hunter (1978) av Michael Cimino

6. Den engelska patienten (1996) av Anthony Mighella

7. No country for old men (2007) av Joel och Ethan Coen

8. Mitt Afrika (1985) av Sydney Pollack

9. Titanic (1997) av James Cameron

10. Gökboet (1975) av Milos Forman

Trivia
De filmer som belönats med flest Oscars är Ben-Hur (1959), Titanic och Sagan om konungens återkomst med 11 stycken vardera. Katharine Hepburn leder skådisligan med 4 Oscars, medan Meryl Streep leder nomineringsligan med 16 stycken.


.. och av de nominerade i år är detta våra favoriter:

Bästa film:
127 Timmar eller The King's Speech

Bästa kvinnliga huvudroll:
Michelle Williams i Blue Valentine

Bästa manliga huvudroll:
Jeff Bridges i True Grit eller Colin Firth i The King's Speech

Bästa kvinnliga biroll:

Hailee Steinfeld i True Grit

Bästa manliga biroll:

Christian Bale i The Fighter

Oscarsgala i natt - Culture Club kollar in Animal Kingdom och Blue Valentine



I natt är det dags för Oscarsgalan. Förutom Black Swan som vi vill spara tills den kommer på bio, är alla filmer i de stora kategorierna sedda. Igår sågs det australiensiska familje-kriminal-dramat Animal Kingdom som är nominerad till en Oscar (bästa kvinnliga biroll: Jacki Weaver). Filmen handlar om 18 åriga Josh som flyttar in hos sin manipulativa mormor (Weaver) och kriminella morbröder efter att hans mamma dött av en överdos. Filmen blev aldrig så smart och spännande som den försökte sig på att vara, och nomineringen känns tveksam då vi efter filmen var säkra på att det var den slemiga och psykiskt labila morbrodern ( som blivit nominerad. 

Vi hann även med att se det romantiska dramat Blue Valentine där Michelle Williams är nominerad för bästa kvinnliga huvudroll. Vi hatade Williams när hon spelade i ungdomsserien Dawson´s Creek, men hennes skådiskarriär har sedan dess gått spikrakt uppåt med filmer som Brokeback Mountain, Mammut och nu en klockren insats i Blue Valentine. Filmen handlar om Cindy (Williams) och Dean (Ryan Gosling från bl a Half Nelson), och deras kärleksrelation sett ur olika perioder av deras liv. Skådespeleriet är filmens behållning och kemin mellan Williams och Gosling är riktigt bra och naturlig. Dock blir de långa dialogscenerna emellanåt något för tunga och filmen tappar tempo. En stabil 3:a. Filmen har premiär på svenska biografer den 1 april. 

Gemensamt för båda dessa filmer är att de handlar om familjerelationer som trasas sönder av missbruk och kriminalitet. Något som känns igen även i tre andra nominerade filmer: Winter´s Bone, The Fighter och The Town.   

Christian Bale briljerar i oscarsnominerade The Fighter

Mickey (Mark Wahlberg) och Dicky (Christian Bale) är två bröder i en stor, white trash -familj där allt handlar om boxning. Ett filmteam följer storebrodern Dickey, som en gång vann på knock out över den legendariska boxaren Sugar Ray Leonard, men som nu tränar den yngre brodern Mickey. Hela familjen är engagerad och lever på Mickeys boxning, något som gör att pressen är stor på honom att boxas även om han vet att han kommer förlora och bli sönderslagen. En dag träffar han bartendern Charlene och blir förälskad, och börjar ifrågasätta om hans familj verkligen vill hans bästa..

Det råder oenighet hos Culture Club kring boxningsscenernas autentisitet. Ena halvan tyckte de kändes mycket verkliga och att Mark Wahlberg tycks kunna boxas på riktigt, medan andra halvan mest tyckte de petade på varandra och luftboxades. Även om detta är en film som handlar om boxning, så är det utanför ringen som den verkliga kampen pågår. Mickey slits mellan lojaliteten mot sin absurt stora och sektartade familj (Dickey i synnerhet), och att genom den nya flickvännens stöd för första gången i sitt liv se till sitt eget bästa. Filmens huvudroll är Mickey som spelas av Mark Wahlberg (Three Kings), men den handlar om hur han ständigt får stå i skuggan av sin bror spelad av Christian Bale (se ruta). Familjen tycks ständigt hoppas på Dickeys come back snarare än Mickeys genombrott. Bale är filmens absolut största behållning, och precis som Dickey gör i filmen, stjäl Bale hela showen som den sönderknarkade och manipulativa föredettingen! Det är hans förtjänst att filmen blir minnesvärd, och inte bara en film om boxning! Duktiga Amy Adams (Tvivel, Förtrollad) spelar den lite otacksamma rollen som flickvännen Charlene. Karaktären som bartendertjejen som möter den struliga killen och får honom att tänka klart har man väl sett tusen gånger förut?

Detta är regissören David O. Russel första film sedan Three Kings år 2000 då han, om ryktena stämmer, blev bannlyst i Hollywood sedan han hamnat i bråk och slagit till filmens stora stjärna George Clooney. The Fighter är nominerad till 7 Oscars; Bale såklart men även Adams och Melissa Leo (som spelar mamman) är alla birollsnominerade. Heja Christian!     

The Fighter, 2010
USA, Drama
Regi: David O. Russel
Medverkande: Mark Wahlberg, Christian Bale, Amy Adams, Melissa Leo m fl   

True Grit - med världens hårdaste 14-åring

Bröderna Coen är lätta att älska. De har en bredd som gör att man aldrig tröttnar på deras filmer samtidigt som de alltid har en skärpa som höjer sig över alla medelmåttor. De är också tillräckligt produktiva för att man ska slippa bli otålig. Deras senaste film True Grit är deras första västern och den gjorde mig inte besviken.

Filmen baseras på Charles Portis bok med samma namn från 1968 (Mod i barm på svenska). Ett år senare kom en filmatisering med John Wayne som dragplåster. Han vann både Golden Globe och Oscar för bästa manliga huvudroll.

Mattie Ross far har mördats av ynkryggen Tom Chaney (Josh Brolin). Hon är nu fast besluten att ställa honom inför rätta. Till sin hjälp tar hon traktens mest ökände rättskipare Rooster Cogburn (Jeff Bridges), en ärrad U.S. Marshal som sett bättre dagar. Rooster är fet, full och har 23 människors liv på sitt samvete - han är med andra ord perfekt för uppdraget. Under devisen ”min fiendes fiende är min vän” får även den självgoda Texas Rangern LaBoeuf (Matt Damon) hjälpa till i jakten. Precis som i deras nästan-västern No Country for Old Men är naturvyerna vackra, men fokus ligger inte på filmfotot (även om Roger Deakins gjort filmfotot till båda filmerna).

Dialogen är som vanligt något extra och en ren njutning att lyssna på. Och Rooster pratar mer än gärna. Faktum att den slitne revolvermannen, eller Jeff Bridges om man så vill, är så bra att filmen kanske fått ett lägre betyg utan honom. Bridges är visserligen typecastad om något, men han spelar verkligen rollen fullt ut och lever upp till beskrivningen av Rooster i filmoriginalet från 1969:

"Rooster Cogburn? I've heard some terrible things about him. He loves to pull a cork, i know that"

Men filmen är mer än bara Jeff Bridges. En av de stora styrkorna i Coenbrödernas filmer är rollsättnigen. Matt Damon var väl något av en chansning, men Hailee Steinfeld som tidigare bara gjort tonårsfilmer och reklamer är enastående. Hon och Jennifer Lawrence från Winter's Bone har båda slagit igenom under 2010 och det är troligt att de kommer ha en full kalender framöver. Tyvärr är Josh Brolin med väldigt lite, speciellt med tanke på senare tids framgångar med No Country for Old Men, W. (där han gör ett klockrent porträtt av George Bush) och Milk, men man kan ju inte få allt.

Det här är inte en film om hämnd eller rättvisa. Istället är det en stilstudie i envishet och om att få som man vill. Och ingen har en starkare vilja än Mattie Ross.

True Grit, 2010
Västern, USA

Regi: Joel och Ethan Coen
Medverkande: Jeff Bridges, Hailee Lawrence, Matt Damon, Josh Brolin m. fl.

Culture Club topp 5: Bröderna Coen

I fredags hade Joel och Ethan Coens nya westerndrama True Grit premiär på svenska biografer. Förväntningarna är höga då vi brukar gilla deras mer dramatiska, lite mörkare filmer. Culture Club passar på att lista de kultförklarade brödernas allra bästa filmer.

1. O brother where art thou? 2000, Odyessés-komedi. Med: George Clooney, John Turturro, John Goodman m fl

2. Millers Crossing 1990, Maffiafilm. Med: Gabriel Byrne, John Turturro, Steve Buscemi m fl

3. Burn after reading 2008, Spionkomedi. Med: George Clooney, Brad Pitt, Tilda Swinton, Frances McDormand, John Malkovich m fl

4. Fargo 1996, Insnöad thriller. Med: Frances McDormand, Peter Stormare, William H Macy, Steve Buscemi m fl

5. No country for old men 2007, Massmördar-thriller. Med: Javier Bardem, Josh Brolin, Tommy Lee Jones m fl










Andra filmer av bröderna Coen: Blood Simple 1984, Arizona Junior 1987, Barton Fink 1991, Strebern 1994, The Big Lebowski 1998, The Man Who Wasn't There 2001, Intolerable Cruelty 2003, The Ladykillers 2004, A Serious man 2009, True Grit 2010.

Fakta: Joel, född 1954, och Ethan, född 1957, är både manusförfattare och regissörer och har i Hollywood smeknamnet "the two headed director" då de alltid arbetar tillsammans. Joel Coen är gift med skådespelerskan Frances McDormand som medverkat i fem Coen-filmer. Andra välanlitade skådespelare är Steve Buscemi (6 filmer), Jon Politio (5 filmer), Johan Goodman (5 filmer), John Turturro (4 filmer) och George Clooney (3 filmer).

DVD-tips: Lesbisk romcom

The kids are all right, 2010
Romantisk drama/komedi, USA.
Regi: Lisa Cholodenko
Med: Annette Bening, Julianne Moore, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska m fl

Filmen handlar om en familj som bor i ett lugnt och välskött område i LA. Nic är en framgångsrik läkare, medan Jules är hemmafrun som just startat en liten trädgårdsfirma nu när de två barnen blivit tonåringar. Den typiska amerikanska kärnfamiljen.. nästan. Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore) är lesbiska, och barnen Joni och Lasers pappa är en anonym spermadonator. Det är sista sommarlovet innan Joni ska börja på college, och eftersom hon nu fyllt 18 år, har hon nu rätten att på egen hand söka upp pappan. Motvilligt viker hon sig för den yngre brodern Lasers övertalningasförsök, och utan att berätta för sina mammor, stämmer de träff med honom.

Filmen har belönats med 4 oscarsnomineringar, varav flera är för filmens skådelspelarinsatser. Det är just detta som får, den annars ganska typiska romcom-storyn, att lyfta och bli både rolig och engagerande. Framförallt är Annette Bening (American Beauty) toppen som den dominanta och kontrollerande Nic med en touch av alkoholproblem. Hon har lite samma coola vibbar och braiga humoristiska tajming som Meryl Streep! Julianne Moore (Mangnolia) har, precis som vanligt, en skön känsla kring sig och kan det där med att välja bra filmer. Bening och Moore har en väldigt bra kemi tillsammans, såväl som med barnen som spelas av Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) och Josh Hutcherson (Bron till Terabita). Mark Ruffalo (Shutter Island) syns i rollen som den bohemiska pappan, och passar väldigt bra.

En typiskt bra "kura upp dig i soffan en söndagskväll"-film med en dos kultur- och PK-poäng!

Andra sevärda filmer med Julianne Moore: 
Boogie Nights (1997), Big Lebowski (1998), Magnolia (1999), Timmarna (2002), Children of men (2006), En enda man (2009).

127 timmar - stenhård överlevnadsskildring

127 timmar är Danny Boyles (Slumdog Millionaire, Trainspotting) filmatisering av den verkliga historien om Aron Ralston, en amerikansk klättrare, som 2003 tvingas skära av sig sin egen arm efter att ha fastnat i en bergsskreva. Filmen har nominerats till sex stycken Oscars, bland annat Bästa film och Bästa manliga huvudroll.

Aron (James Franco) är en våghalsig, på gränsen till galen, ung man som lever för de kickar han får av att ständigt utmana sig själv genom diverse extremsporter som mountainbikeåkning och friklättring. Denna helg, precis som flesta andra, packar han sin ryggsäck och drar iväg för att klättra i Canyonland, Utah. När han är på väg att ta sig ned i den del av canyonen som kallas Blue John, lossnar en stor sten och Arons arm kilas fast mellan stenen och canyonväggen. Det är egentligen här som filmen verkligen börjar; de 127 plågsamma och ensamma timmarna i bergsskrevan innan Aron slutligen tar beslutet att skära av sig armen med hjälp av en slö fällkniv.

De klastrofobiska scenerna där Aron, likt MacGyver, försöker få loss stenblocket, talar och reflekterar in i sin videokamera eller försöker hushålla med det livsviktiga vattnet blandas med tillbakablickar och drömscener, som allt eftersom övergår till ångestfyllda fantasier och hallucinationer. Det var flera personer som reste sig upp och gick när de uppmärksammade scenerna av själva kapandet började, men den utgör  bara en liten del av filmen och känns nödvändig för att förstå den psykiska styrka som krävdes för att fatta ett sådant beslut. Filmen är plågsam och krävande att se på och efteråt är man helt utpumpad av anspänningen.

Filmen är inte bara intensivt spännande, utan även snygg och vacker. Dessutom är James Franco (Spiderman, Milk) klockren i rollen som Aron. Fotot och specialeffekterna är otroligt bra, och precis som Boyle brukar, är filmens klippning lite som i en musikvideo. Något som bidrar till den intensiva känslan i filmen på ett mestadels bra sett. Ibland blir drömsekvenserna lite för galna, minnena av en gammal flickvän något töntiga och för en gång skull hade det behövts ett riktigt utdraget och sliskigt slut med vacker stråkmusik för att få pusta ut! Men det är också det enda att klaga på. Närmre än såhär kommer man nog inte i att förstå vilka känslor Aron Ralstones måste fått utstå både fysiskt och psykiskt. Se den!


127 timmar, 2010, Drama, USA
Regi: Danny Boyle, Medverkande: James Franco mfl
Trivia: Filmens manus baseras på Aron Ralstones självbiografi Between a Rock and a Hard Place.

100 filmer du bör se: # 5 Tjejligan

Culture Club har sett: The Kings Speech

Årets plöjande av oscarsnominerade filmer har smugit igång med Winters Bone härom veckan och i helgen favorit-tippade The Kings Speech. Filmen har det där som brukar göra Oscarsjuryn galen - en framgångssaga där en underdog kämpar sig upp och besegrar hinder. Denna gång är det i form av den motvilliga och stammande Kung George VI av Storbritannien (nuvarande drottningens pappa). Lägg därtill en förstklassig skådespelarensamble med Colin Firth och Geoffrey Rush i täten och ni kan kan förstå varför filmen fått 12 oscarsnomineringar. Priserna har haglat över Firth i år och med två Oscarsnomineringar i rad (för En enda man förra året) tycks han vid 50 års ålder ha fått sitt välförtjänta genombrott som karaktärsskådespelare i det stora landet i väst. Han kan nog börja slipa på segertalet redan nu!

Det är en film om att möta sin rädslor vilket Firths karaktär gör då han går från att vara stammande prins utan ambitionen att regera till att tvingas krönas som kung av England, ett land på randen till ett andra världskrig. Han förväntas i denna svåra stund vara en stark och trygg landsfader med uppgift att inspirera nationen genom radiosända tal. Något som är omöjligt om han inte får bukt med sin grava stamning. Detta är även en historisk skildring av den brittiska kungafamiljen under 20- och 30-talet, men också en film om den unika vänskap som uppstod mellan kung George och hans talpedagog Lionel (Rush).

Utöver den utmärkta ensemblen gillade vi humorn, inomhusmiljöerna (tapet-orgasm) och hur de lyckades visa på stamnings komplexitet och orsaksförhållanden. Referenserna till Firths kultserie Stolhet och Fördom var något som inte undgick den besatta delen av Culture Club. Bland annat hade Firth en scen mot sin gamla S&F-flamma Jennifer Ehle. Man tackar! Kanske saknas den där riktiga upptrappningen för att hålla engagemanget uppe filmen igenom, i övrigt känns det dumt att klaga på ett fint hantverk som detta!


The Kings Speech, 2010
Drama, Storbritannien/Australien/USA
Regi: Tom Hooper
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Boham Carter, Guy Pearce mfl
                             

Ångrarna - årets svenska dokumentär

I förra veckan vann filmen Ångrarna en guldbagge för bästa dokumentär. En grå och slaskig Stockholmstisdag passade jag och en vän på att slinka in på Zitas matinévisning av filmen. Dokumentären handlar om två 60-åringar, Mikael och Orlando, som föddes som män, utförde ett könsbyte och levde som kvinnor i många år, för att sedan ångra sig och återgå till att leva som män.

Mikael och Orlando sammanfördes av regissören Marcus Lindeen och den 60 minuter långa filmen består till största del av deras semi-stage:ade samtal där de pratar om sina liv som transexuella och de lik- och olikheter som finns i deras historier. Det är en sorglig och tankeväckande film om två mycket trasiga och ensamma människor som tycks finna en samhörighet i detta möte. Regissören har även satt upp berättelsen som pjäs vilket lett till stor uppmärksamhet och fin kritik.  

En dag på Kulturhuset

Har inte varit på Kulturhuset sedan vi flyttade från Stockholm för 2 år sedan. Sedan dess har den något slitna kulturinstitutionen mitt i stan hunnit få sig ett ansiktslyft. De schackspelande gubbarna är kvar, Statsteatern och Café Panorama där man kan blicka ned över Plattan lika så. Entrén på bottenvåningen är dock helt ombyggd med ett nytt fik och musik-, tidnings- och bokbiblioteket är flyttat dit. Snyggt!

Utsikt från Café Panorama

Två utställningar var öppna. En fotoutställning av Tomoko Sawada där hon med sina porträtt av sig själv leker med stereotyper och sociala normer kring kvinnan i det japanska samhället, samt en humoristisk utställning om Israel/Palestina-konflikten av den palestinska videokonstnären Larissa Sansour. Bland annat har hon gjort en parafras på Kubricks 2001: ett rymdäventyr. Båda utställningarna kändes nytänkande, och var gratis, men inget att ta en omväg för!

Kulturhuset, Sergels Torg, Stockholm. Öppettider: Tis-Fre 11-19 och Lör-Sön 11-17.
Fem våningar med bl a av teaterscen, serietek och bibilotek, barer/restauranger/fik och en rad gallerier.