Black Swan - Dansa din djävul

Med filmer som som Requiem for a Dream och The Wrestler har Darren Aronofsky blivit en kraft att räkna med. Det jag älskar med honom är att han vill gå bortom det vanliga och istället visa oss något vi aldrig sett förut. Hans utflippade filosofiska film The Fountain är ett strålande exempel på det, även om den inte hör till mina favoriter. Med undantag för The Wrestler – som förvisso är mycket bra men inte nyskapande – så bjuder han hela tiden på någonting nytt. Black Swan är inget undantag.

Filmen handlar om Nina (Natalie Portman), en lika perfektionistisk som ensam balettdansös som lever en mycket mycket torftig tillvaro i New York. All vaken tid spenderar hon i danslokalerna eller hemma med sin kontrollerande mamma. Hennes balettkompani förbereder sig inför den stora premiären av Tjajkovskijs Svansjön – en av de klassiska baletterna. Konkurrensen om huvudrollen som den vita och svarta svanen är stenhård. Uttagningen sätter en enorm press på Nina och det är början på en ond spiral som bara kan leda till en kolapsad mental hälsa. Nina lider filmen igenom. Det finns tydligen inget gott som inte har något ont med sig - för trots att hon lyckas få rollen inbillar man sig aldrig att detta är en film som kan sluta lyckligt. Ninas vansinne stegrar i takt med att premiären närmar sig och när ridån går upp sitter man som på nålar. Balettvärlden känns mycket olustig och avskräckande i Aronofskys tappning, men trots det tror jag att det här är början på en uppgående trend för konstformen.

I Black Swan gör Natalie Portman en vansinnig fysisk transformation genom att gå ned 9 av sina 53 kilon för rollen samtidigt som hon lärde sig dansa balett som ett proffs (nåja, i mina otränade ögon i alla fall). Det här är en film som bättre än någon jag kan komma på gestaltar hur man självförvållat kan åsamka sig både fysisk och psykisk skada till den milda grad att man blir vansinnig. Vad Natalies fysiska förvandling beträffar har jag inte sett något liknande sedan The Machinist med kameleonten Christian Bale. Men det är inte bara Natalie som lider – under filmens gång påverkar den även mig både fysiskt och psykiskt. Hon var väl värd sin Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och i ärlighetens namn var det ingen annan som egentligen var ens i närheten av att få den.

En bra thriller blandar gärna in element från skräck-genren och det gör Black Swan ofta och effektivt. Specialeffekterna är många och extremt välgjorda, i det avseendet att allt känns helt autentiskt. Att välja ett tema som först kändes taget från ingenstans (en thriller om balett!) och av det sedan göra en underbart vacker och drabbande parafras av Svansjön, i en film som kretsar om samma föreställning är fullständigt lysande. Black Swan inger aldrig hopp och är som ett slag i magen i en becksvart danslokal men trots det vill jag bara ha mer – mer film av Darren Aronofsky!

Elias Aupeix Persson