127 timmar - stenhård överlevnadsskildring

127 timmar är Danny Boyles (Slumdog Millionaire, Trainspotting) filmatisering av den verkliga historien om Aron Ralston, en amerikansk klättrare, som 2003 tvingas skära av sig sin egen arm efter att ha fastnat i en bergsskreva. Filmen har nominerats till sex stycken Oscars, bland annat Bästa film och Bästa manliga huvudroll.

Aron (James Franco) är en våghalsig, på gränsen till galen, ung man som lever för de kickar han får av att ständigt utmana sig själv genom diverse extremsporter som mountainbikeåkning och friklättring. Denna helg, precis som flesta andra, packar han sin ryggsäck och drar iväg för att klättra i Canyonland, Utah. När han är på väg att ta sig ned i den del av canyonen som kallas Blue John, lossnar en stor sten och Arons arm kilas fast mellan stenen och canyonväggen. Det är egentligen här som filmen verkligen börjar; de 127 plågsamma och ensamma timmarna i bergsskrevan innan Aron slutligen tar beslutet att skära av sig armen med hjälp av en slö fällkniv.

De klastrofobiska scenerna där Aron, likt MacGyver, försöker få loss stenblocket, talar och reflekterar in i sin videokamera eller försöker hushålla med det livsviktiga vattnet blandas med tillbakablickar och drömscener, som allt eftersom övergår till ångestfyllda fantasier och hallucinationer. Det var flera personer som reste sig upp och gick när de uppmärksammade scenerna av själva kapandet började, men den utgör  bara en liten del av filmen och känns nödvändig för att förstå den psykiska styrka som krävdes för att fatta ett sådant beslut. Filmen är plågsam och krävande att se på och efteråt är man helt utpumpad av anspänningen.

Filmen är inte bara intensivt spännande, utan även snygg och vacker. Dessutom är James Franco (Spiderman, Milk) klockren i rollen som Aron. Fotot och specialeffekterna är otroligt bra, och precis som Boyle brukar, är filmens klippning lite som i en musikvideo. Något som bidrar till den intensiva känslan i filmen på ett mestadels bra sett. Ibland blir drömsekvenserna lite för galna, minnena av en gammal flickvän något töntiga och för en gång skull hade det behövts ett riktigt utdraget och sliskigt slut med vacker stråkmusik för att få pusta ut! Men det är också det enda att klaga på. Närmre än såhär kommer man nog inte i att förstå vilka känslor Aron Ralstones måste fått utstå både fysiskt och psykiskt. Se den!


127 timmar, 2010, Drama, USA
Regi: Danny Boyle, Medverkande: James Franco mfl
Trivia: Filmens manus baseras på Aron Ralstones självbiografi Between a Rock and a Hard Place.

100 filmer du bör se: # 5 Tjejligan

Culture Club har sett: The Kings Speech

Årets plöjande av oscarsnominerade filmer har smugit igång med Winters Bone härom veckan och i helgen favorit-tippade The Kings Speech. Filmen har det där som brukar göra Oscarsjuryn galen - en framgångssaga där en underdog kämpar sig upp och besegrar hinder. Denna gång är det i form av den motvilliga och stammande Kung George VI av Storbritannien (nuvarande drottningens pappa). Lägg därtill en förstklassig skådespelarensamble med Colin Firth och Geoffrey Rush i täten och ni kan kan förstå varför filmen fått 12 oscarsnomineringar. Priserna har haglat över Firth i år och med två Oscarsnomineringar i rad (för En enda man förra året) tycks han vid 50 års ålder ha fått sitt välförtjänta genombrott som karaktärsskådespelare i det stora landet i väst. Han kan nog börja slipa på segertalet redan nu!

Det är en film om att möta sin rädslor vilket Firths karaktär gör då han går från att vara stammande prins utan ambitionen att regera till att tvingas krönas som kung av England, ett land på randen till ett andra världskrig. Han förväntas i denna svåra stund vara en stark och trygg landsfader med uppgift att inspirera nationen genom radiosända tal. Något som är omöjligt om han inte får bukt med sin grava stamning. Detta är även en historisk skildring av den brittiska kungafamiljen under 20- och 30-talet, men också en film om den unika vänskap som uppstod mellan kung George och hans talpedagog Lionel (Rush).

Utöver den utmärkta ensemblen gillade vi humorn, inomhusmiljöerna (tapet-orgasm) och hur de lyckades visa på stamnings komplexitet och orsaksförhållanden. Referenserna till Firths kultserie Stolhet och Fördom var något som inte undgick den besatta delen av Culture Club. Bland annat hade Firth en scen mot sin gamla S&F-flamma Jennifer Ehle. Man tackar! Kanske saknas den där riktiga upptrappningen för att hålla engagemanget uppe filmen igenom, i övrigt känns det dumt att klaga på ett fint hantverk som detta!


The Kings Speech, 2010
Drama, Storbritannien/Australien/USA
Regi: Tom Hooper
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Boham Carter, Guy Pearce mfl
                             

Ångrarna - årets svenska dokumentär

I förra veckan vann filmen Ångrarna en guldbagge för bästa dokumentär. En grå och slaskig Stockholmstisdag passade jag och en vän på att slinka in på Zitas matinévisning av filmen. Dokumentären handlar om två 60-åringar, Mikael och Orlando, som föddes som män, utförde ett könsbyte och levde som kvinnor i många år, för att sedan ångra sig och återgå till att leva som män.

Mikael och Orlando sammanfördes av regissören Marcus Lindeen och den 60 minuter långa filmen består till största del av deras semi-stage:ade samtal där de pratar om sina liv som transexuella och de lik- och olikheter som finns i deras historier. Det är en sorglig och tankeväckande film om två mycket trasiga och ensamma människor som tycks finna en samhörighet i detta möte. Regissören har även satt upp berättelsen som pjäs vilket lett till stor uppmärksamhet och fin kritik.  

En dag på Kulturhuset

Har inte varit på Kulturhuset sedan vi flyttade från Stockholm för 2 år sedan. Sedan dess har den något slitna kulturinstitutionen mitt i stan hunnit få sig ett ansiktslyft. De schackspelande gubbarna är kvar, Statsteatern och Café Panorama där man kan blicka ned över Plattan lika så. Entrén på bottenvåningen är dock helt ombyggd med ett nytt fik och musik-, tidnings- och bokbiblioteket är flyttat dit. Snyggt!

Utsikt från Café Panorama

Två utställningar var öppna. En fotoutställning av Tomoko Sawada där hon med sina porträtt av sig själv leker med stereotyper och sociala normer kring kvinnan i det japanska samhället, samt en humoristisk utställning om Israel/Palestina-konflikten av den palestinska videokonstnären Larissa Sansour. Bland annat har hon gjort en parafras på Kubricks 2001: ett rymdäventyr. Båda utställningarna kändes nytänkande, och var gratis, men inget att ta en omväg för!

Kulturhuset, Sergels Torg, Stockholm. Öppettider: Tis-Fre 11-19 och Lör-Sön 11-17.
Fem våningar med bl a av teaterscen, serietek och bibilotek, barer/restauranger/fik och en rad gallerier.