 |
Tre kvinnor i fokus: Tehilla Blad, Pernilla August och Noomi Rapace |
Hyllad roman som blev film. Belönades med publikpriset i Venedig. Ex-makarna Ola och Noomi Rapace som äkta makar. Pernilla Augusts långfilmsregidebut. Anledningarna har varit många till att Svinalängorna är årets svenska filmsnackis!
Det är luciamorgon. Den idylliska familjefrukosten i sängen störs av ett telefonsamtal. Ett samtal som för mamma Leena (Noomi Rapace) tillbaka till en barndom hon försökt förtränga. Hennes mamma är döende. Motvilligt tar hon med sig familjen ner till barndomens Ystad för att träffa sin mamma för sista gången, och barnen sin mormor för första gången. Väl där tar minnena över; om en trasig uppväxt i 70-talets miljonprogram, Svinalängorna.
Sverige under 70-talet, familjer som trasas sönder av alkoholism och våld och barnet som den udda och ensamma fåglen. Har vi inte sett det förut? Tillsammans, Låt den rätta komma in, En komikers uppväxt och årets Himlen är oskyldigt blå är bara några exempel på skildringar av denna era, men sällan har det varit så bra som i Svinalängorna.
Filmen gör inte misstaget att bli för nostalgisk, utan framställer 70-talet på ett trovärdigt sätt. Det är inte för hippt och färggrant, men heller inte för skitigt och grått. Den lilla lägenheten i Svinalängorna är filmens huvudsakliga skådeplats, såväl i nutid som i tillbakablickarna, och känns nästan som ett fängelse för barnet Leena och hennes yngre bror Zackari. Det mörka, gryniga och närgångna fotot bidrar till den klaustrofobiska känslan. De många barnrollerna i filmen görs uteslutande bra, med Tehilla Blad (Leena) som den klarast lysande stjärnan. Ola Rapace är på gränsen till för snygg, men gör ett bra porträtt som den stabila och mjuka familjefadern, och Noomi Rapace spelar åter en känslomässigt distanserad roll på ett övertygande sett. Det här är den bästa svenska filmen sedan
De ofrivilliga!
Är det årets bästa film? Kanske.
Blir det några guldbaggar? Definitivt!
